Märk min förkärlek till att använda engelska ord som rubrik. Undrar om det får mig att känna mig viktig kanske ? :p
Men, som sagt. Jag är nog ta mig fasen världens största berg- och dalbana. Jag har aldrig åkt så här mycket upp och ner i hela mitt liv. Är fruktansvärt energikrävande. Inte för det, är ändå bättre än att ständigt gå runt och vara nere i botten. Vilket jag också har testat på.
Vissa dagar, stunder, känner jag sådan jäklar energi, lust och vilja att ta tag i allting, en känsla av att allt kommer att lösa sig, att valen var rätt och att jag är på rätt väg! För att sedan slås ner lika fort och vara tillbaka på ruta ett. Det krävs inte mkt, minnen som kommer ikapp, något som inte går min väg. Denna ständiga påminnelsen av vad som kunde ha varit.
Min hjärna går, bokstavligt talat, konstant på högvarv. Dessa tusen frågor, dessa val. Jag vet varken ut eller in. Och jag velar. Från dag till dag. Denna ångest av redan gjorda val. Ingenting går att göra ogjort. Lätt att säga, svårare att ta in ibland.
Vill acceptera situationen, se det positiva i den! Och det gör jag. Emellanåt. För att sedan slås ner igen, och vara tillbaka från början.
Jag vill gör vad jag VILL. Men vad vill jag?
Var det såhär det skulle bli?
Gräset-är-grönare-på-andra-sidan-komplex AB.
Ena stunden vill jag landa. Komma fram till saker. Nästa stund blir jag rastlös. Vill ha svar nu.
Varför jag?
Är det kanske inbillning. Drar jag till mig saker. Eller orsakar jag dem själv. Ber jag om det? Självdestruktiv?
Är jag nöjd? Borde jag vara det?
Varför vi?

När är det min tur?