För första gången har jag ingen som binder mig kvar här och då ramlar det istället massa praktiska saker över mig som gör det svårt att ge sig iväg. Har fått ett fast heltidsjobb med det jag vill arbeta med just nu, med ett drömschema och en lön som överstiger de flesta med samma kompetens och ålder. Har en lägenhet som jag skulle ångra mig resten av livet om jag sa upp med tanke på den eventuella ombildningen och min möjlighet att göra en stor ekonomisk vinst. Har kissebebisarna♥ Är allt detta giltiga anledningar, eller är det sådant som går att lösa. Håller jag mig kvar vid bekvämlighet och undanflykter.

Är trött på att bli dömd. Dömd och utdömd. Vill få en ärlig chans. En chans att börja om. Vill se annat. Träffa andra.

Vill ut och resa. Vill plugga. Plugga i en annan stad? En möjlighet att få vara den jag är, inte den jag var.

Vill och orkar inte bära alla andras. Har mina egna.

Brorsan åker in igen förresten för, vad är det, 12te gången i rad. Åtta månader blev det visst den här gången fick jag veta igår. Orkar inte ens hymla med det längre, det är ju så det är.

Trött på att tynga ner mig med andras skit.

Trött på att inte bara få vara.

Kan förmodligen inte ens fira midsommar med någon av mina två bästa vänner. Mitt fel? Nej jag anser inte det. Trött på yttre omständigheter. Trött på att anpassa sig. Trött på att hålla tillbaka.

Det förflutna kommer alltid i fatt. Trött på att lida för andras misstag. Trött på att bli trampad på.

Vill inte vara ensam. Men vill att jag ska vilja vara ensam. Jobbar på det.

Inte lätt att vara ensam när ingen annan är det.