Jag tänker inte låta mig påverkas. Och framförallt ska jag inte försöka påverka. Vad som sker, det sker. No more, no less.

.

Jag är så medveten om vad som behövs. Det är en ond cirkel. Men till slut kommer man till en punkt där man får väga det goda med det onda och då blir resultatet ganska tydligt. Finns ingen annan utväg och det finns ingen genväg. Ett par veckor kvar, fem närmare bestämt, i detta.

För min skull. Allt är för min skull nu.

.

Måste vara envis för att kunna ta mig iväg. Jag måste, jag vill, jag behöver. Och jag kan. Nu har vi testat nuet ett par månader. Nu får framtiden stå i lite mer fokus. Jag måste se skymten av en utväg innan jag kreverar.

---

Jag älskar min lilla, skadade, men ack så härliga familj och släkt. Trots att ni har gjort mig gråhårig i förtid. Mycket har vi tagit oss igenom men banden har genom detta stärkts.

.

Kissebebisarna fick vara med där på ett hörn också♥

Dem är ju min familj :)

.

Nu är det slut på sentimentaliteten. Blir inget Hoffmaestro ikväll verkar det som, jag är sjuk och fler med mig. Men det kommer väl fler tåg. Snurvlande och självömkande i soffan it is. Hoppas på att må bättre imorgon så att några av helgens planer kan infrias. Har ju trots allt tagit semester..