Skrev ett långt inlägg här nyss men insåg när jag läste igenom det att det nog blev på tok för informativt. Kontentan var iallafall oärliga människor och personer som vänder kappan efter vinden. Och att man måste vara rädd om sig själv och välja bort de i sin närhet som inte är bra för en. Ärlighet från nära vänner har jag alltid tagit som en självklarhet, my bad. Tänker aldrig mer ifrågasätta mig själv.

.

.

Övriga tankar at the moment.

Det där gräset på andra sidan, varför tycks det alltid grönare? Och varför lär man sig aldrig att det inte var så bra som man trodde när man väl tagit sig dit.

Varför är det ouppnåeliga så intressant? Eller är det intressant just för att det är ouppnåeligt?

Hur kan man sträva efter något och sedan bli likgiltig eller springa åt andra hållet när det närmar sig?

.

Har en obeskrivlig längtan iväg.

.

.