den obeskrivliga känslan när man får bekräftat och inser att man faktiskt har fått distansen, och inte bara intalar sig att man har den. Även om det känns, så får det göra det. Det är uthärdligt. Ganska säker på att det i grund och botten handlar om självkänslan och vart den befinner sig. Oavsett, så är det, h ä r l i g t.

Så. Första utgången på 8 veckor avverkades i helgen. Ska det göras ska det göras med besked tyckte uppenbarligen jag och körde en "Anna like old times". Hade vansinnesroligt, galet var det, galen var jag. En stor egoist blir jag dock. Skiter fullständigt i redan brända broar och andra som tycks vilja ha åsikter, couldn't care less. Mäniskor utan liv som inte vet vart dem skall lägga sin energi och vill hänga upp sig på mig; varsågod. Alltid roar man någon ;) MEN, jag är oerhört rädd om de broar jag har, om de som jag under året har byggt upp. Så ber härmed mina nära om ursäkt för egoistiskt beteende i lördags, och till er andra; up yours!
Syster säger att jag blir agressiv när jag dricker. Kanske ligger något i det? Bitterhet som inte tar sig uttryck i nyktert tillstånd sipprar ut när alkoholen rinner in?

Anything less than the best is a felony..

Idag har jag..

När man har 19 sidvisningar utöver de unika besöken blir man ju alltid lite nyfiken över vem som fastnat denna gång, och av vilken anledning. Men sådant får man ju fortsätta fundera på för svaret ges en sällan :)

Att bara få vara är tydligen inte för mig. Alltid är det något..

Måste bara tillägga; Jag skrattar Dig rakt upp i ansiktet! Ingen känner dig förmodligen bättre än vad jag gör, och jag vet att du kommer sluta olycklig. What goes around comes around. Det kommer att äta upp dig, ditt fanskap.

En av dem, enligt mig, bästa låtarna genom tiderna.

Sitter på jobbet och filosoferar. Arbetsuppgifterna för dagen är gjorda, nu är det bara sömnen kvar, som dock känns ganska avlägsen. Ikväll är inte min jobbkväll, jobbade dygn till idag. Hann hem och sova en timme innan jag vände för att gå på ännu ett dygn. När nöden kräver får man ställa upp, då jag vill att folk gör detsamma för mig.
Fem veckor idag sedan jag drack alkohol senast. Vart tar tiden vägen? Trodde jag festade bort den förrut, men den springer på lika bra ändå. Hur eller hur, idag var första gången sen dess, jag blev riktigt sugen på en kall. Gick ner på staden här en sväng, man dras med i Skördefeststämningen. Så jag gick tillbaka igen, bytte om och gick ut på en 1timmesrunda.
Det finns inget som, för tillfället iallafall, känns mer frigörande för mig än att sätta igång iPoden, skruva upp Defqon på högsta volym och sen traska i högt tempo. Jag älskar det! En stund av frihet.
Önskar för övrigt att jag hade en vän med samma musiksmak. Är sjukt sugen på att dra iväg på Sensation White eller dyl. Få dansa av sig!
.
Med små små steg, börjar jag komma i ordning. Tog steget att avsäga mig ett åtagande. Vilket är ett stort steg för Anna, Anna som klarar allt och lite till på samma gång. Måste jobba på insikten att jag inte är mer än människa.
Det viktigaste, men också bland det svåraste, är att komma tillfreds med sig själv, nuet och den situation man befinner sig i. Hur ska man annars klara av att tackla allt annat runt omkring en som man möter? Jag har äntligen, så smått, börjat landa. Börjat leva här och nu, och inte långt långt framme. Innan har jag alltid svävat iväg, drömt mig bort, tittat på gräset på andra sidan. Aldrig nöjt mig. Velat mer. Velat, något annat.
Drömma är viktigt. Verklighetsförankring är viktigt. Man måste hitta en balans. En balans mellan att fånga dagen och att tänka sig för. Jag har ägnat på tok för mycket, ja nästan all, tid till att tänka om/hur/varför. Man måste våga. Bara vara. Flyta med lite, se vart livet bär en. Ägnar man för mycket tid åt att tänka över allting, då missar man det som sker under tiden.
'livet är det som sker framför oss
medan vi gör upp andra planer'
Balans.